Våran lilla ängel har blivit redig och somnar mellan klockan halv sju och halv åtta på kvällarna. Det är guld värt att man får ensamtid med Jesper på kvällarna. Men känner nu när jag ska sova att jag vill ha henne i min famn och bara gosa en massa fast det är det enda jag gör hela dagarna, är det inte konstigt? Men det känns som jag har varit utan henne alldeles för lång tid. Vet inte vad det är med mig ikväll kanske bara extra känslig... I alla fall vad jag ville ha sagt med det här inlägget är att Kärleken till ens barn trodde jag inte kunde vara såhär stark! <3